Denkan

Skrev det här i en lunarblogg innan jul..
men det känns som att det stämmer fortfarande.
jag är allit på språg, hinner aldrig stanna upp och tänka efter:

Undrar om jag är på väg ner i det där hålet jag var för några år sen?

min desperation och längtan håller på att krossa mig.
Tänk att man kan förstöra sig själv så lätt.
Jag drömmer om en egen familj, så hårt.. så starkt..
att jag själv blir deprimerad av det..

för det känns som att jag alltid kommer att vara ensam..

och då gör jag som många andra..
flaskan blir en nära vänn så fort man har chansen..
går ut så fort jag kan, bara fly bort från alla tankar..
dom är borta några timmar.. men dyker upp när man kommer hem igen...

jag flyr så fort jag kan..
spenderar mycket tid hemma hos mina föräldrar..
där slipper man alla problem i alla fall för stunden..

ärligt, jag håller på och krossa mig själv..
därför jag jobbar så mycket.. därför jag gör allt så mycket som möjligt för att slippa tänka.. slippa vara depprimerad..

men sakta och säkert känner jag hur jag faller samman, bit för bit...

I remember the time when i was strong..
i remember the day when i fell into pieces..
and i know.. that ill fall again..
it hurts to live..